Jag ringde till personen som har hand om placering inom förskolan i Pite kommun idag för att höra om när vi får veta var och när Oliver börjar förskola, jag hann få lite panik när hen sa att det inte fanns någon ansökan där. Fan, fan, fan, fan, fan, fan!
Jag berättade att vi fick lägenhet i Pite den 20 mars och att vi skickade in pappret samma dag och efter en stunds letande så hittades rätt papper. Hen sa att det inte är säkert att Oliver får komma på den förskolan vi valt då den har varit full länge men i såna fall blir det en annan som inte ligger så långt från dit vi flyttar, vilket är okej men jag vill helst ha den första.

Det tar max 5 minuter att gå dit (i vuxentakt dvs) och det är cykelväg från vårt hus direkt till förskolan, den andra förskolan ligger visserligen efter samma cykelväg men åt andra hållet så det blir en fin och lugn väg vilken förskola han än hamnar på.

Men jag hoppas verkligen att det blir den på Ostronstigen, håll tummarna!

Varför är det så viktigt att vara fin? Varför måste nästan varenda mening till ett barn innehålla ordet ”fin”?
Ju mer jag tänker på det desto mer irriterad blir jag. Tröjan är fin, byxorna är fina, tofsen är fin, hårbandet är fint, strumpbyxorna är fina, nagellacket är fint, du ritar fint och bla bla bla bla bla. VARFÖR?

Det är inte konstigt att barn mår dåligt eftersom vuxna hela jävla tiden måste påpeka hur FINT någonting är utan en tanke på vilket budskap som egentligen ges och vad det leder till.
Fokusera på barnet istället för på utseendet, så svårt är det faktiskt inte. Jag själv blir tusen gånger gladare av ett ”Vad roligt att träffa dig Emelie!” än ”Vilken fin klänning du har” (det gör mig bara obekväm), det är mycket roligare att bli uppskattad för den man är än för hur man ser ut.

Älskade Oliver, 3 år idag.
Mitt fantastiska barn som gör livet värt att leva. Med ett bubblande skratt som får mitt hjärta att värka av kärlek.
Nyss en liten bebis som idag har fått sin allra första cykel!

Snart 16 månader och går inte än, nej min Minikorv är allt bra seg med det här. Det är över en månad sen hon tog sina första steg och sen har det bara tagit stopp. Hon vägrar.
Hon är väldigt stabil ändå, hon kan gå i sidled och baklänges men hon vågar inte. Direkt det har vinglat till lite så blir hon ledsen och sätter sig ner istället och börjar krypa.

Men nu har någonting börjat lossna,  igår tog hon några steg helt själv utan att jag sa något åt henne. Hon bara stod där på golvet så jag filmade lite.

Inte mycket men det är på gång!
Tidigare idag ställde hon sig upp och gick iväg, jag satt där med chockad min och bara tittade på. Det är så roligt!

Ja här sitter jag och ammar, med en hand i örat. Som vanligt. Lova myser med öron. Det är hennes absoluta favorit, när det behövs tanka lite närhet hoppar hon upp i famnen och börjar peta på ens öra.
Sjukt gosigt men lite jobbigt kan det bli på nätterna om hon har svårt att somna om och måste ha handen på mitt öra och jag vill ligga åt andra hållet..

Men det ar inte öronmyset jag skulle skriva om utan det var amningen.
Tänk att jag har ammat i snart 16 månader! Det trodde jag aldrig skulle ske för 3 år sedan. Inte ens för 16 månader sedan.
Jag vet ingen som har ammat lika länge som jag har gjort, ja alltså på internet bland forum-blogg-twitter-mammor som jag pratar med vet jag ju men inte av folk i min närhet. Konstigt ändå.
Vi gillar det än och kör på så länge det går, väldigt skönt att ha tuttmjölken nu när hon är sjuk och inte äter så bra. Bara slänga fram pattsen.

Att amma en större bebis är mycket roligare än en liten. Gosigosigos!

Inget att vara rädd för.

Imorgon tänkte jag göra någonting som jag aldrig har gjort tidigare och redan nu är jag nervös och orolig. Hur ska jag göra? Ska jag ringa någonstans först eller bara gå in?
Hur ska jag bete mig där, ska jag sitta tyst eller låtsas som att jag inte alls är blyg?

Åhåhåhååå, ont i magen och bajsnödig blir jag bara av tanken. Jag har svårt för nya saker och där jag inte känner någon eller vet hur det funkar..

Det är ju inget farligt liksom, jag tänkte bara gå till Öppna förskolan men jag är helt jävla livrädd!

Nyss frågade jag Lova om hon ville tutta och för första gången såg jag att hennes ansikte lös upp och hon kröp till mig, så jävla gosigt!
Aldrig hade jag trott att det skulle vara så roligt att amma eller att jag skulle fortsätta så här länge. Underbart.

Ett gott råd på vägen: Det är inte farligt att se saker på andra sätt och att vara lite mer öppensinnad, att ändra åsikt är inte så hemskt.

Igår lovade jag Oliver att vi skulle åka till leklandet idag, när papps och prutt har lämnat av oss märker vi att det är stängt. Faaaan. Då kände jag mig jättedum när jag var tvungen att säga att det inte gick att vara där idag, han som blev så glad när han såg vars vi var så måste vi åka därifrån direkt igen.
Imorgon däremot ska vi åka dit och leka arslet av oss!

Vi åkte till Coop istället och handlade, som tur var gillar han att åka bilvagnen där och hjälpa till att bestämma vad vi ska handla.

Mössan ska stanna på huvudet tydligen!