Varför är det så viktigt att vara fin? Varför måste nästan varenda mening till ett barn innehålla ordet ”fin”?
Ju mer jag tänker på det desto mer irriterad blir jag. Tröjan är fin, byxorna är fina, tofsen är fin, hårbandet är fint, strumpbyxorna är fina, nagellacket är fint, du ritar fint och bla bla bla bla bla. VARFÖR?

Det är inte konstigt att barn mår dåligt eftersom vuxna hela jävla tiden måste påpeka hur FINT någonting är utan en tanke på vilket budskap som egentligen ges och vad det leder till.
Fokusera på barnet istället för på utseendet, så svårt är det faktiskt inte. Jag själv blir tusen gånger gladare av ett ”Vad roligt att träffa dig Emelie!” än ”Vilken fin klänning du har” (det gör mig bara obekväm), det är mycket roligare att bli uppskattad för den man är än för hur man ser ut.

Jag har läst många gånger om kvinnor som helst önskar sig en dotter för att kunna sminka, fläta, klä i söta klänningar, pyssla, shoppa och ”göra andra tjejsaker” med henne och varje gång blir jag lika ledsen. Är det ett barn eller en docka du vill ha?

Att redan före barnet är fött (eller ens blivit till) anta att sonen ska hänga med pappa och göra ”killsaker” och dottern ska umgås med mamma och göra ”tjejsaker” är så trist. Nej det är inte så, det blir så om ni envisas med att dela upp och bara erbjuda vissa saker till barnet beroende på vilket könsorgan som sitter mellan benen.
Jag kan inte ens tänka mig att inte umgås och hitta på roliga saker med Oliver bara för att han har en snopp, jag tänker inte anta en massa olika saker om mina barn enbart för könet.

Det är ju helt befängt egentligen att göra så, är det verkligen så svårt att förstå?
Är det så hemskt att erbjuda hela världen till sitt barn istället för halva?

Ja här sitter jag och ammar, med en hand i örat. Som vanligt. Lova myser med öron. Det är hennes absoluta favorit, när det behövs tanka lite närhet hoppar hon upp i famnen och börjar peta på ens öra.
Sjukt gosigt men lite jobbigt kan det bli på nätterna om hon har svårt att somna om och måste ha handen på mitt öra och jag vill ligga åt andra hållet..

Men det ar inte öronmyset jag skulle skriva om utan det var amningen.
Tänk att jag har ammat i snart 16 månader! Det trodde jag aldrig skulle ske för 3 år sedan. Inte ens för 16 månader sedan.
Jag vet ingen som har ammat lika länge som jag har gjort, ja alltså på internet bland forum-blogg-twitter-mammor som jag pratar med vet jag ju men inte av folk i min närhet. Konstigt ändå.
Vi gillar det än och kör på så länge det går, väldigt skönt att ha tuttmjölken nu när hon är sjuk och inte äter så bra. Bara slänga fram pattsen.

Att amma en större bebis är mycket roligare än en liten. Gosigosigos!

Jag blir lika irriterad varje gång jag läser om att flickor ska ha rosa och pojkar ska ha blått för att ”man” ska kunna se vilket kön barnet tillhör. Jag kan verkligen inte förstå varför det är viktigt.
Ja jag kan erkänna att även jag har tyckt att det ska vara så men varför jag har tyckt det vet jag inte, antagligen för att det är det jag var van vid.

Men sen föddes Oliver. Min fantastiska, underbara, älskade son. Att få barn skakade om min värld och jag tänkte mycket på hur hans liv skulle bli.
Inte ville jag att min fina unge skulle bli en sån där odräglig pojke som stökar och lever om. Så en dag snubblade jag över Lady Dahmers blogg och började läsa och läsa och läsa och läsa. Jag fastnade direkt. Det blev så självklart helt plötsligt.
Klart som fan att vi ska behandla barn som barn och inte olika beroende på vilket könsorgan som sitter på kroppen.

Så nej, vi behöver inte visa om det är en snippa eller snopp på barnet för det spelar ingen roll. Det gör faktiskt inte det.

Inget att vara rädd för.

Nyss frågade jag Lova om hon ville tutta och för första gången såg jag att hennes ansikte lös upp och hon kröp till mig, så jävla gosigt!
Aldrig hade jag trott att det skulle vara så roligt att amma eller att jag skulle fortsätta så här länge. Underbart.

Ett gott råd på vägen: Det är inte farligt att se saker på andra sätt och att vara lite mer öppensinnad, att ändra åsikt är inte så hemskt.

Jag tycker inte om att få komplimanger i form av ”vad fin du är” och liknande, det är jobbigt och det känns så totalt jävla onödigt.
Ett ”vad roligt att se dig igen” är mycket bättre. Det värmer i hjärtat på mig och jag blir glad om någon säger så istället!

Det är samma när det kommer till barnen, främst Oliver då, där jag inte vill använda ett ”vad duktig du där” eller ”åh vad fint” eftersom att det är lätt att fastna i det där och bara säga så plus att det är onödigt att lära sina barn att det är viktigt att vara fin och duktig.

Ett exempel är nagellack, Oliver älskar nagellack och vill måla naglarna direkt det har försvunnit och han är stolt över det också och vill visa upp men han får ju bara samma jävla svar. ”Har du nagellack? Vad fiiiiiiiiiiiint!”
Han är inte ute efter att visa upp hur fiiiiiiint det är utan han vill bara visa att han har nagellack och det räcker med ”Ja jag ser att du har nagellack, är det du som har målat själv?”.

*Lady Dahmer har skrivit ner konkreta tips på hur du kan bemöta barnen utan att för den delen värdera det barnet gör, väldigt bra så LÄS! Det är fan viktigt!