Den här bloggposten vaccinerar 95 barn

Just nu söker UNICEF en hälsospecialist till konfliktområden i Afghanistan. I tjänsten ingår bland annat att massvaccinera miljontals barn mot stelkramp, polio och mässling.

Jag skulle gärna ta mig an uppdraget, men eftersom jag inte kommer loss så publicerar jag den här bloggposten istället. Då vaccinerar jag nämligen 95 barn runtom i världen mot stelkramp tillsammans med Apotek Hjärtat. Det är också bra.

Jag är med UNICEF i kampen för varenda unge. Vill du också vara med och förändra barns liv? Bli Världsförälder här: unicef.se/bli-varldsforalder. För 100 kronor i månaden är du med och ser  till att barn över hela världen får vaccin, medicin, rent vatten och utbildning.

Har du en blogg och vill vaccinera ytterligare 95 barn? För varje bloggare som publicerar den här bloggposten mellan 16 april och 13 maj så skänker Apotek Hjärtat 95 stelkrampsvaccin. Läs mer och hämta bloggmaterial på unicef.se/sprid-budskapet/bloggkampanj

Foto: © UNICEF/Asselin

Jag förstår mig inte på människor som måste trycka ner andra människor. Såna som skriver ”Du är äcklig”, ”Jag spyr!” och liknande till bilder på helt vanliga kvinnor med lite hår i armhålan. Jag förstår verkligen inte varför, vad får man ut av det?
Känna sig lite bättre av att göra en annan människa ledsen?

Vi vet ju alla att de flesta aldrig skulle säga det till personens ansikte men på internet går det jättebra att bara häva ur sig elaka saker bakom den trygga skärmen. Men varför?

Jag kan också säga elaka saker om andra människor till Danne, det stannar även där. Jag har inget behov av att trycka ner människor och skriva fula saker till någon, jag är bättre än så. Om jag ogillar någon så väljer jag att inte bry mig istället, på internet är det lätt att bara klicka ner rutan eller byta sida. Är du i ett forum är det lätt att bara hoppa över personens inlägg och helt enkelt inte svara.

Jag blir ledsen och får ont i magen av att läsa alla elakheter som skrivs, vi behöver inte tycka likadant allihop men lite mognare än så går det väl att vara?
Lite empati är aldrig fel.

Just nu sitter jag och lyssnar på Radio1 med Cissi Wallin som har 15-åriga Elias i studion där de pratar om ungdomar som mår dåligt och så många minnen bara faller in.

Jag började må dåligt när min farfar dog, det började väl med sorg antar jag och sen fortsatte det till något annat. Han dog när jag var 10 år gammal men det var först på höstterminen i åttan som allt bara blev svart.
Det enda jag ville var att hitta en mening med livet för allt kändes så totalt värdelöst.

Jag kommer ihåg att jag fick börja gå till kuratorn men har ingen aning om när det var, vi pratade om totalt oviktiga saker och jag hade ingen lust alls att berätta för henne hur jag mådde egentligen. Det berättade jag inte för någon. Jag kände inte att jag vågade prata med någon eftersom jag fick höra från min storebror att jag var så jävla värdelös som skolkade och bara var instängd på mitt rum.
Visst hade jag kompisar som jag umgicks med men jag trivdes allra bäst ensam på mitt rum med mitt värkande hjärta.

Det är svårt att sortera ut alla känslor och minnen just nu men det ligger så nära fortfarande, bara jag blundar och tänker tillbaka kan jag känna smärtan och höra vilka tankar jag hade. Samtidigt som jag levde ett helt vanligt liv så kändes det som att jag levde i ett mörker.

Efter att ha skolkat halva nian så hoppade jag till slut av, ett år senare fixade jag grundskolebetygen men mådde fortfarande dåligt så jag gick aldrig gymnasiet. Allt var fortfarande onödigt och värdelöst, efter en kort lycklig tid tillsammans med min första pojkvän så gjorde han slut och jag blev krossad. Det blev bara svart igen innan jag började hasa mig upp.

Hur jag tog mig ur mitt svarta hål vet jag inte, där ett tag ville jag verkligen inte leva längre (före första pojkvännen var det), men det vände uppåt innan jag halkade ner en bit igen.
En dag bestämde jag mig för att ansöka till en folkhögskola i Värmland och till min lycka blev jag antagen så januari 2007 flyttade jag dit och har aldrig tidigare mått så bra som jag gjorde då. Men saker ändrades och jag gjorde dåliga val så januari 2008 flyttade jag hem igen.

Mars -08 träffade jag Daniel och i augusti samma år fick vi veta att jag var gravid, jag har inte mått dåligt sen jag hamnade i Norrbotten igen utan nu vet jag vad jag vill göra med mitt liv och längtar till när jag börjar plugga igen.

Även om det faktiskt finns lite spår kvar, jag har t.ex inga kompisar och känner mig inte värdig nog att ha några. Jag litar inte på någon annan människa än Daniel.
Min telefonfobi bottnar från den tiden och jag är så sjukt rädd för nya situationer och mår illa av att inte veta hur jag ska bete mig bland nya människor, jag har svårt för att höra av mig eftersom jag är rädd för att göra någon arg och börjar skälla på mig. Jag är rädd för mycket och det kommer från hur jag mådde som tonåring.

Jag klarade inte av att gå till Öppna Förskolan igår men jag brukar kunna utmana mig själv ganska bra faktiskt så jag är inte allt för besviken på mig själv, kanske testar igen på fredag.
Mitt mörker finns inte kvar och jag försöker reparera skadorna det har gjort!

Jag lever det liv jag drömde om för 10 år sedan, då kunde jag aldrig tro att det var så pass nära och jag längtade bort från mitt mörker. Det där jäkla mörkret. Större delen av min tonår har jag mått otroligt dåligt, många sena nätter med mycket tårar. Smärta i hjärtat. Allt var bara svart. Jag ville bort. Inte göra någonting. Inte vara.
Jag var olyckligt kär i kärleken och ville så gärna att någon skulle älska mig. Jag ville hitta mitt livs kärlek.

Efter halva nian hoppade jag av skolan, såg ingen som helst mening med att kliva upp på morgonen. Ingen mening med att utbilda mig. Fanns inte en tanke på att ”ta vilket jobb som helst” bara för att få pengar för vad fan var meningen med det?
Jag hade ingen som helst motivation och jag sjönk längre ner. Fast jag sa aldrig något till någon för vem skulle kunna förstå mig? Vem skulle kunna lyssna på mig istället för att vifta bort mina känslor?

Idag mår jag bra, jag är trött på morgonen men kliver upp med ett leende på läpparna eftersom jag får stiga upp med mina barn. Mina älskade barn. Och jag har Daniel. Den kärleken som finns där är precis som jag alltid har föreställt mig hur äkta kärlek är.
Nu vet jag vad jag ska jobba med, det är väldigt många år bort men jag vet. Jag vet! Det finns inget annat alternativ för mig helt enkelt så jag ser fram emot mina plugg-år jag har framför mig eftersom målet är värt det.

När jag tänker tillbaka på när allt började gör det ont inom mig men jag mår bra nu. Jag är lycklig!