Psykisk ohälsa hos unga

Just nu sitter jag och lyssnar på Radio1 med Cissi Wallin som har 15-åriga Elias i studion där de pratar om ungdomar som mår dåligt och så många minnen bara faller in.

Jag började må dåligt när min farfar dog, det började väl med sorg antar jag och sen fortsatte det till något annat. Han dog när jag var 10 år gammal men det var först på höstterminen i åttan som allt bara blev svart.
Det enda jag ville var att hitta en mening med livet för allt kändes så totalt värdelöst.

Jag kommer ihåg att jag fick börja gå till kuratorn men har ingen aning om när det var, vi pratade om totalt oviktiga saker och jag hade ingen lust alls att berätta för henne hur jag mådde egentligen. Det berättade jag inte för någon. Jag kände inte att jag vågade prata med någon eftersom jag fick höra från min storebror att jag var så jävla värdelös som skolkade och bara var instängd på mitt rum.
Visst hade jag kompisar som jag umgicks med men jag trivdes allra bäst ensam på mitt rum med mitt värkande hjärta.

Det är svårt att sortera ut alla känslor och minnen just nu men det ligger så nära fortfarande, bara jag blundar och tänker tillbaka kan jag känna smärtan och höra vilka tankar jag hade. Samtidigt som jag levde ett helt vanligt liv så kändes det som att jag levde i ett mörker.

Efter att ha skolkat halva nian så hoppade jag till slut av, ett år senare fixade jag grundskolebetygen men mådde fortfarande dåligt så jag gick aldrig gymnasiet. Allt var fortfarande onödigt och värdelöst, efter en kort lycklig tid tillsammans med min första pojkvän så gjorde han slut och jag blev krossad. Det blev bara svart igen innan jag började hasa mig upp.

Hur jag tog mig ur mitt svarta hål vet jag inte, där ett tag ville jag verkligen inte leva längre (före första pojkvännen var det), men det vände uppåt innan jag halkade ner en bit igen.
En dag bestämde jag mig för att ansöka till en folkhögskola i Värmland och till min lycka blev jag antagen så januari 2007 flyttade jag dit och har aldrig tidigare mått så bra som jag gjorde då. Men saker ändrades och jag gjorde dåliga val så januari 2008 flyttade jag hem igen.

Mars -08 träffade jag Daniel och i augusti samma år fick vi veta att jag var gravid, jag har inte mått dåligt sen jag hamnade i Norrbotten igen utan nu vet jag vad jag vill göra med mitt liv och längtar till när jag börjar plugga igen.

Även om det faktiskt finns lite spår kvar, jag har t.ex inga kompisar och känner mig inte värdig nog att ha några. Jag litar inte på någon annan människa än Daniel.
Min telefonfobi bottnar från den tiden och jag är så sjukt rädd för nya situationer och mår illa av att inte veta hur jag ska bete mig bland nya människor, jag har svårt för att höra av mig eftersom jag är rädd för att göra någon arg och börjar skälla på mig. Jag är rädd för mycket och det kommer från hur jag mådde som tonåring.

Jag klarade inte av att gå till Öppna Förskolan igår men jag brukar kunna utmana mig själv ganska bra faktiskt så jag är inte allt för besviken på mig själv, kanske testar igen på fredag.
Mitt mörker finns inte kvar och jag försöker reparera skadorna det har gjort!